Var på väg att börja skriva ganska deppigt. Plockar nästan alltid låtcitat som rubriker och var på Salem Al Fakir-konsert på Debaser igår och lovade mig själv att börja lyssna på honom igen så turnar on spotify och kan inte längre känna mig lika nere. Han är för bra. Han ger så mkt, är så ärlig och så ödmjuk. Han är vacker! Och där är kärnan i min frustration. I en handvändning känns allt bra. Ena sekunden vill jag krypa ur skinnet för att jag står och trampar, nästa sekund är jag lugn som en filbunke och känner att framtiden kommer i sinom tid. I ett telefonsamtal känns allt bra och när jag lägger på luren är det bortblåst. Var är stabiliteten?!



Just lock me up and leave

Peace